M/S Jessica

Pratade precis med pappa och det verkar som att båtförsäljningen kommer gå igenom imorgon. Vilket känns som skit. Jag älskar vår segelbåt och vill för allt i världen inte skiljas från henne. Så mycket minnen, roliga, glada och ljusa minnen från min uppväxt. Vi har haft henne sen 70-talet och jag älskar verkligen den båten. Jag älskar att segla. Att ge sig ut i skärgården och segla är det enda som får min själ att sjunga (om man nu får vara lite klyschig). Så det känns jättesorgligt att hon kommer bli nån annans.

Det är säkerligen hur fånigt som helst att lipa över en båt. Men jag är väl kanske inte världens mest stabila människa just nu rent känslomässigt. Så jag tillåter mig att vara lite fånig.

Tanken på att aldrig mer få segla Jessica, med saltdoften i näsborrarna och vinden i ansiktet känns...otänkbart. Jag har längtat i tre år efter att få segla henne då hon legat på land för upprustning, nu blir det inte så. Och allt känns bara som ett jävla pissigt antiklimax.
Det har varit alldeles för mycket stora förändringar för mig senaste året. Nu får allt bara ta och lugna ner sig, så att jag hinner ikapp.