Bitar i mitt pussel

Jag tror livet består av pusselbitar. Som ska passa varandra för att man ska få ihop sitt liv, sin vardag. Det börjar sakta gå upp för mig för varje dag som går att mitt pussel inte varit komplett på länge. Det har fattats ett antal bitar och jag har haft alldeles för bråttom för att upptäcka det.

Men nu, sen jag blev sjuk så har jag ju blivit tvingad att sakta ner. Att tänka efter och jag inser att jag tappat bitar av mig själv på vägen genom åren. Men jag tror jag börjar hitta bitarna igen. Det går inte fort, vilket det väl med all rätt inte ska göra, men jag kan skymta konturerna av dom och jag tror att med tiden och lite tålamod så kommer dom tillbaka. Inte precis som förut såklart, utan i en ny tappning, lite tilltufsade i kanten men ack så fina ändå. Det känns skönt att börja hitta tillbaka till sig själv igen, speciellt när man haft en känsla under flera år att man inte riktigt vet vem man är längre.