Att andas

Imorgon ska jag till Danderyd för att träffa en psykolog, en beteendevetare, som förhoppningvis ska kunna ge mig verktyg för att hantera livet på ett sätt så att jag mår bättre. Att kunna hantera allt det där tunga som ibland kommer ens väg. För min del har det varit lite mycket sånt dom senaste åren. För mycket jobb och turbulens på arbetet, kollegor som insjuknat, vänner som svikit, hjärta som krossats, föräldrar som varit svårt sjuka och så det dagliga livet som man ska leva.

När jag sätter mig ner, andas och tänker så inser jag att det inte är det minsta konstigt att jag blivit sjuk. Det är bara ett förväntat steg i det totala kaos som jag levt i dom senaste fyra åren. Och så jag då, som aldrig ger upp, aldrig sätter mig ner o känner efter, bara vacklar till, reser mig upp och biter ihop. Jag inser nu, så här i efterhand när det är lättare att vara klok, att jag borde stannat upp och gett mig själv en chans att komma igen. Samtidigt så bannar jag inte mig själv allt för hårt. För det är svårt att ta sig den tiden.

Det finns så många måsten som inte låter en falla ihop, mellan arbete, familj, vänner, räkningar etc så har man liksom inte tid att krackelera och jag har inte haft någon plats att landa på, på väldigt länge. Någonstans att kunna slappna av, andas och bara vara. Men det senaste halvåret har förändrat ganska mycket, hos mig, min värderingar och jag vet vad jag måste göra. Och jag kommer att göra det, det kommer bara att ta lite tid. Men jag är värd allt gott som kommer min väg.

TACK till alla mina vänner, som stöttar, kramar, puschar, roar och finns där för mig. Jag älskar er!