En dag som vilken annan

Usch vad det var länge sen jag skrev några rader nu. Jag har haft goda avsikter varje kväll att jag ska plita ner ett par bokstäver i min blogg. Men sen glömmer jag det lika snabbt som en guldfisk.
Gårdagen var en smärre katastrof i min lilla värld. Vaknade riktigt tidigt av en enormt irriterande signal, även kallad min väckarklocka. Gårdagskvällen hade blivit sen, som vanligt, och jag tror inte ens morgonduschen väckte mig. För sen utspelade sig följande senario. Jag gör mig iordning, packar ner frukost och lunch i en påse. Kommer på att jag inte har någon ny musik i min mp3-spelare och får för mig att jag måste fixa det innan jag går till jobbet. Laddar ner musik i spelaren (vilket inte är det lättaste för jag har världens sämsta program till det), samlar ihop mina saker och går till bussen. Precis när bussen kör upp på E4:an efter Kista så slår det mig, jag blir iskall, SHIT, JAG HAR GLÖMT MIN PC HEMMA!!! Fan fan fan fan, hur disträ får man vara på en skala...? När man heter Jessica får man tydligen var det hur mkt som helst. Ja ja, inget att göra åt det. Men så kommer jag på att om jag skyndar mig och vänder hem igen, så hinner jag hämta min pc och vara på jobbet innan kl 10. Värt ett försök. Jag slänger mig av bussen vid Järva Krog och ska precis gå under tunneln till andra sidan när jag inser att det inte finns nån tunnel till andra sidan. Iallafall inte där jag trodde. Hmm...Ok, jag går över mot Statoil och ser om det finns en gångväg bredvid biltunneln. Nehej, det gjorde det inte. Jamen okej, jag går väl längst med bilvägen, under tunneln, i rusningstrafik, bra idé. Sagt och gjort, jag tar mig under tunneln med livet i behåll, kämpar mig upp för den mkt branta och morgondaggshala gräsbacken bara en hårsmån ifrån en nära-döden upplevelse med ett par miljoner grässtrån. Precis när jag kommer fram till busshållsplatsen så får jag dagens andra slag(anfall), men denna gång blir jag inte iskall utan skitförbannad PÅ MIG SJÄLV. Busshelvetet går ju inte norrut på morgonen, bara på kvällen. Fan fan fan. Jahaja, jag tar väl en uppfriskande promenad till kontoret då. (15 minuter senare undrar en varm, pissförbannad och lite svettig Jessica...) -Är det verkligen så här jävla långt till jobbet, eller har jag gått förbi kontoret...? Nä det kan jag ju inte gjort. Huset går ju inte att missa, även om det ligger på andra sidan motorvägen. (5 minuter senare) Aah, där är det. Kontoret!!! :)
Och eftersom jag glömt min pc hemma så fick jag spendera hela dagen vid vår scanner-pc, behöver jag ens nämna att den är från anno 1982 och rasslar i en kvart bara man trycker på Enter. Det blev en väldigt lång dag. Sen lyckades jag ju äta ett hemodlat plommon (min kollega Lollo har egen trädgård) som innehöll två krälande levande maskar också, men det är alldeles för traumatiskt för att jag ens ska orka prata om det.
VARFÖR klev jag ens upp ur sängen igår?