Handlade lite mat på Coop idag efter jobbet. Ställde mig i kassakön och väntade när jag var klar, insåg lite försent att personen i kassan var kärringen som jag alltid undviker för att hon är helt...ja...låt oss säga att hon valt fel yrke.
Aja tänkte jag. Kan väl inte vara så farligt. FEL av mig.
När det äntligen var min tur så hade klamrarna i hennes häftapparat tagit slut och hon behövde häfta ihop två kvitton från kunden innan. Så hon lånar häftapparaten från kassan bredvid och så tror jag i mitt stille sinne att nu är det ur världen. FEL igen...
Då frågar hon sin kollega om hon har några klamrar i strl 44(?) (whatever) och kollegan börjar leta (under tiden blir kön bara längre och längre), får fram en rad klamrar och ger dom till "min" kassörska. Ok, tänker jag. Nu då iallafall, har hon ju fått klamrarna så kan hon ju fixa det sen. FEL ännu en gång... (snart kommer mitt självförtroende börja vackla)
Hon börjar fixa med att sätta i klamrarna, det går inget bra alls och under tiden som hon håller på med det så säger jag lite försynt: Du skulle inte kunna göra det där när du inte har en kö som står och väntar? Och får ett tonårstrotsigt svar från kassörskan: Det bestämmer jag själv. (Eh va?) (Observera att denna kvinna är i runt 50 års åldern)
Och så fortsätter hon lika trotsigt: Det är faktiskt jag som bestämmer och det får du finna dig i.
Och jag svarar: Ok, men jag tänkte att kundservice var ditt jobb eller kanske inte det...neh...
Hon svarar på fullaste allvar med myndig sur ton: Kassan måste faktiskt fungera!
Och jag svara: Visst, men jag tror inte att kassan står och faller på om din häftapparat är med eller utan klamrar... Hon mumlade nåt riktigt surt (jag hade slutat lyssna) och började slå in mina varor, en efter en.
Så betalade jag, tog mina varor och gick. Jag kan säga så här: Jag hade en väldigt tacksam kö bakom mig som både gjorde tummen upp, log mot mig och himlade med ögonen åt kassörskan.
Fel person på fel plats har inte varit sannare. :)
Tjingeling...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar