Jag är glad att det finns fler som mig därute, som vågar vara kritiska och säga sin mening. Man vågar knappt andas nåt kritiskt gällande hela Engla-grejen. Speciellt inte till föräldrar. Är det så att vissa förlorar sitt kritiska tänkande efter dom fått barn?
Jag hoppas verkligen inte att jag någonsin kommer göra det, förlora mitt tänkande alltså. :)
Jag har tänkt lite på det här med barn och människor som har barn. Jag har hört mer än en gång att "efter det att jag fick barn så kan inte jag kolla på nåt hemskt som har med barn att göra utan att börja gråta"... Jag förstår inte riktigt vad dom menar? För jag har inte några barn, men jag blir ändå ledsen, tårögd och kan börja gråta när jag hör/läser om barn eller djur som far illa. Det måste man ju inte vara förälder för. Visst är det väl så att man inte kan förstå kärleken till sitt barn förrän man har barn själv. Men man kan ju fortfarande känna empati. Personligen tycker jag det säger mer om personen ifråga själv än nåt annat, för blev man inte känslomässigt illa berörd innan föräldraskapet över att barn far illa, så undrar man ju...
Från Susning.nu"Empati betyder medkänsla eller inlevelse, det betecknar i allmänhet en förmåga att föreställa sig själv i en annan människas eller annan levande varelses situation. "Att kunna sätta sig in i andras känslor, men inte nödvändigtvis samtycka i känslan" är det förhållningssätt psykologen ska ha till klienten, och begreppet empati dök upp i början av 1980-talet som en beteckning för detta.
Empati kan vara smärtsamt. En människa kan uppleva så stark inlevelse i en annan människas eller ett annat djurs situation, att denne själv upplever psykiska men.
Det är relativt väl fastslaget att bara människor har empati, och att den måste läras in i barndomen. Barn förmanas exempelvis ofta med orden "tänk om någon gjorde så med dig", vilket utvecklar den empatiska reflektionen. En människa som helt saknar empati kallas psykopat.
Den empatiska förmågan är en av grundstenarna i den s.k. emotionella intelligensen, EQ."