Mörka tankar

Har tänkt en del senaste dagarna. Så där som det blir ibland. Funderingarna går kring hur länge det här ska hålla. Hur länge ska mamma orka kämpa mot cancern? Hur länge fixar hennes kropp alla cellgiftsbehandlingar? När man sitter där i sina funderingar så är det lätt att känna panik. För jag kan inte tänka mig mitt liv utan min mamma. Finns det någon som kan göra det?

Större delen av tiden försöker jag förtränga och glömma. Lägga såna tankar som "hur,när,var,vem,varför" på hyllan och damma igen. För vem fan mår bra av att grubbla och tänka en massa mörkt. Inte jag iallafall. Och jag ser ingen anledning att leva ut en massa känslor i förväg, man tar skiten när den kommer helt enkelt. Men visst, ibland måste man få grubbla lite. Lyfta på locket till det mörka och låta lite av det pysa ut. Så att man kan lägga på locket igen, blicka framåt och fortsätta leva livet.

Jag både ser och ser inte fram emot att gå tillbaka till jobbet imorgon. Känner lite panik över allt som samlats i ännu större högar nu. Även om jag verkligen BEHÖVDE få vila upp mig, kroppen varvade ju upp till helt sjuka nivåer och bara vägrade varva ner. 3 vakennätter med hjärtklappning är ett STORT varningstecken. Och jag vet att jobbet stöttar mig, men samtidigt så är min arbetssituation som den är och mycket av arbetet ligger hos mig. Jag måste lära mig att ta en sak i taget och att kunna stänga av jobbet när jag går hem, sänka min höga krav, inte identifiera mitt personliga värde mot vad jag presterar (jag ÄR bra som jag är) och att inte stressa upp mig. Men det är inte det lättaste när arbetsuppgifterna väller över en från alla hålla o kanter, men jag ska klara det. Jag SKA.

Nog mer mörker. Nästa vecka är bara 3½ arbetsdag och sen är det Glad Påsk! =)
Och jag o M skall ha romantiska-80tals-komedier-maraton på Långfredagen.
Yiihaa!!